Själva förlossningen gick ju faktiskt som en dröm.  Jag började tjata på R att vi skulle åka in till BB redan på lördagen 11/8 (samma dag som jag var beräknad) för att jag smått började känna lite värkar och jag trodde att vattnet gick när jag stod i duschen så därför for vi ändå dit för att kolla läget. Besvikna fick vi vända hemåt med orden om att det är bara att vänta och bebisen kommer när den känner sig redo.

Först på tisdag kväll så började värkarna att komma mer regelbundet och under natten så låg jag med mobilen i högsta hugg för att kunna se hur lång tid som var emellan varje värk. Jag låg någonstans mellan 5-10 min så det var inte läge att börja röra på sig än. Men när klockan började närma sig sju så exploderade det och jag var tvungen att väcka grabbarna och säga att nu är det faktiskt dags. R som hade varit vaken till tre tittade surt på mig och sa att han inte hoppades att det var nått falsklarm igen. Men det kände jag att nu är det faktiskt på riktigt. Farfar fick skynda sig hem från jobbet för att vara med Josef och vid åtta tiden så tog vi oss hemifrån.

Inskrivna på BB blev vi vid 08:30 och jag var då 5 cm öppen. Barnmorskan Barbro gav mig antibiotika som helst ska hinna värka i två timmar så att det går över till barnet men hon tittade på mig och sa ”jag är glad om du kan hålla ut så länge”. Jag som egentligen inte hade så jätteont tittade glad och förväntansfullt på R och kände att nu tusan kör vi! Lustgasen var min snuttefilt och den höll jag hårt i fast jag envisades med att inte använda den vid varje värk eftersom jag mådde lite illa av den.  Någon annan bedövning var det inte frågan om eftersom det ändå skulle gå så fort.

Kl 10:00 så tog Barbro hål på hinnorna och några minuter senare så satte krystvärkarna igång. Den som har fött ett barn vet vilken smärta och styrka som krävs för att klämma ut en unge, jag känner inte att jag kan beskriva det med ord. Klockan 10:34 så bestämmer han sig äntligen för att komma ut.

Sen kom chocken! Jag är så fruktansvärt glad att vi fick den barnmorskan som vi fick för utan henne så vet jag inte om jag hade brutit ihop. Eftersom jag blundade precis när han kom ut så var min första fråga vad blev det och hur mår den? Jag hörde hur hon sa att det var en frisk liten kille men att han saknade armar. Hon tog barnet och lindade in det och la han på mitt bröst. Jag fattade först ingenting, vad sa hon egentligen? Sen såg jag tårarna i min sambos ansikte och då förstod jag att detta inte är en dröm. Barbro fortsatte att göra det hon är bäst på och sa till oss att greppa kameran när det var dags för vägning. Detta är jag i efterhand oerhört glad för eftersom ingen utav oss var kapabla att göra någonting vid det tillfället. Sen så blev vi lämnade ifred med vår son medan personalen gick och hämtade frukostbrickan.  Denna frukostbricka stod orörd länge.

Glädjen, chocken, maktlösheten och förtvivlan; allt på samma gång. Detta hoppas jag inte att någon ska behöva uppleva igen.