Jag erkänner att jag inte alla dagar är lika stark och positiv. Idag är en sådan dag och jag kände det när jag gick på stan och skulle göra några snabba ärenden. Alla barnvagnar som dras runt på lördagar och lyckliga föräldrar som står och småpratar gör att jag bara vill springa därifrån fortast möjligt. Jag är otroligt glad för alla små bebisar som fötts i min närhet men ibland bara orkar jag inte. Snälla missförstå mig inte, jag älskar verkligen min lille melvin och jag skulle dö för han men ibland så känns det bara så orättvist. Jag vill ju att han ska få växa upp och få alla de bästa förutsättningarna som man kan ge sitt barn och det kommer han att få och han kommer att klara det bra men ibland så känns det bara så jäkla tungt. Jag tror att jag sprang förbi några bekanta ansikten på Ica maxi och ta inte illa upp om jag inte stannade och pratade men jag ville bara därifrån. Sen så skrek han konstant och var hungrig och nappen hade jag oturligt nog glömt i bilen och jag vägrar att amma därinne. Nu sitter jag dock i bilen och matar min älskling och sen ska vi äntligen hem till min lugna trygga miljö!

Jag fick ett jätte trevligt samtal igår ifrån en tjej som har en liten flicka med dysmeli. Vi har gemensamma bekanta och hon känner även r från barndomen så det var jätte kul att hon ringde och gratulerade till Melvin. Vi surrade på länge och jag fick ställa lite frågor som bara en mamma som varit med om samma situation kan svara på. Allt hinner man dock inte ta på en gång så vi bestämde att vi ska ses här framöver och då tänkte jag även bjuda in Erika och Tobias som fick en liten sötis i sommar med överarmsdysmeli. Jag märker mer och mer att vi är absolut inte själva och det vore så bra om vi kan uppmuntra och stötta varandra. Jag längtar redan!