Få saker kan göra mig så arg som okunniga bilister. Hänsyn ska tas till att det definitivt inte är första gången som detta senario upprepat sig.
Händelsen inträffade igår när jag var på väg hem med barnen från förskolan. Vi har en väg som vi måste korsa, i övrigt så är det trottoarer som vi går på hela vägen hem. När vi nästan är framme vid övergångsstället så ser jag hur en bil närmar sig. Det är på gränsfallet att vi hunnit över men eftersom jag har barnen i pulkorna bakom mig så väljer jag att stanna och vänta. Jag markerar tydligt att vi ska gå över men när bilisten nästan är framme så märker jag att han inte saktar ner farten. Då blir jag så förbannad att jag tar ett kliv framåt och sparkar så högt jag kan mot bilen. Eftersom han är på andra sidan vägen så är jag långt ifrån att träffa men sparken kommer i lagom ansiktshöjd med föraren då han passerar. Han tittar med stora ögon på mig och vänder på nacken. Hoppas att han även tittade i backspegeln och såg att vi sedan gick över gatan och fattade min vink. J#vla idiot ville jag skrika men pedagogisk som jag är så lät jag bli eftersom min treåring ofta härmar allt jag säger.
Det som upprör mig ännu mer är att en kvinna på FB skrev om en händelse som utspelade sig förra veckan i byn. Hon stannade då vid ett av övergångsställena för att släppa över en liten pojke då bilisten bakom henne helt plötsligt väljer att köra om. Som tur var så klarade sig pojken men detta hade ju kunna gå fruktansvärt illa!
Så nu har jag fått skriva av mig min aggression lite. Bilden visar för övrigt skylten vid övergångsstället samt hastighetsbegränsningen eftersom det är precis bredvid skolan.

Jag satte mig precis ner framför tven för att se TV4s program En resa för livet. Bara någon minut in i programmet så gråter jag och kan nu inte sluta. Det som berört mig så mycket är Darins besök på ett barnhem i Manilla. Även om jag tidigare idag läst i tidningen om att det skulle vara ett berörande klipp så mår jag dåligt i hela mitt hjärta. Barnen som vi fick se låg fastspända i sina sängar och många av dem låg så dygnet runt. De sa att det berodde på personalbrist och flera av dem var funktionshindrade. Det är omöjligt som förälder att inte bli berörd och jag vill bara åka dit och plocka hem dem allihop. Barnen som var på barnhemmet var i mina barns ålder och när de säger att de funktionshindrade barnen aldrig kommer att bli adopterade så svider det extra. Jag vet bara själv hur mycket närhet och kärlek min lilla ettåring behöver för tillfället. Vad hade han fått för öde om vi bott i detta land? Tanken är skrämmande och min naturliga reaktion är att tränga bort den. Men självklart så måste det födas barn med liknande funktionshinder och vad får de för stöttning och vård? Det här blev lite för jobbigt för mig just nu så jag tror jag avslutar här.
Vi kan inte hjälpa alla men genom att bli faddrar via SOS-barnbyar så kanske vi kan skapa lite bättre förhållanden.

Barnen har nu varit friska i ett par dagar så äntligen klädde vi på oss och gick ut och lekte ett tag. Måste ju passa på nu när Frida och morfar är här att tävla med pulkorna i backen samt rulla stora snögubbar. Nu har de snart byggt lego en timme med moster efter att hon även badat med dem i stora badkaret. Lyx att få slöa lite framför tven utan en klättrandes unge i famnen.

Igår kväll så kom de äntligen, moster Frida och morfar. Frida som nu i England såg vi sist för 6 mån sen och pappa senast i oktober. Så de var efterlängtade kan man gott säga.
Josef hade ont i öronen i natt och var nästintill vaken hela tiden mellan 03-05 och steg sen upp 06.30. Jäkla unge, inte konstigt att han var trött idag och sov en lång stund på eftermiddagen. Hela vårt dygn är upp och nervänt efter snart två veckor av sjukdomar. Barnen sover i och för sig länge på morgonen (till 08.30) eftersom nätterna är jobbiga på grund av allt hostande. Sen så måste de oftast vila lite på dagen för de är trötta. Detta resulterar i att de inte vill eller kan lägga sig för natten för än vid 21.30. Måste få lite rätsida på innan de kan återvända till förskolan.

Men nu till det roliga. Vi har haft ytterligare en innedag som har bestått av massa lek och långkok till middag. Vi har även pysslat i Melvins rum och försökt göra det lite mysigt. Imorgon då ska vi då ut en sväng och klättra i lite snöhögar.

Medan Melvin låg och vilade idag så satte jag mig ner med storkillen och målade lite. Först så ritade vi tillsammans en bild på han och Melvin och sen så fick han själv pröva att göra ett porträtt av mig. Med tanke på att tidigare konstverk bestått av cirklar och streck så blev jag fantastiskt stolt när han komponerade denna smickrande bild helt på egen hand.

Nu har de bägge varit feberfria i snart två dygn men en elak hosta hänger sig kvar så därför har det blivit extremt mycket innelek i veckan. Hoppas dock att de nu är på bättringsvägen för lite rastlös blir man av att bara vara hemma.

Ordförrådet mitt har idag utökats och jag har fått lära mig betydelsen av Differentialkalkylensmedelvärdessats! Det firar vi med en kaka och en stor kopp kaffe.

Sjukdomarna sprider sig här i huset och inatt så var det josefs tur att insjukna i feber. Vi har därför tagit det väldigt lugnt här hemma idag och sett mycket film och ätit glass. Vi var in till sjukhuset med melvin på förmiddagen men lungorna såg nu mycket bättre ut och de kunde skriva ut oss, samt ett recept på hostmedicin. Båda pojkarna hade nu vid läggdags 38,5 i temp så vi får väll se hur natten blir.
Jag ska sätta mig och se en föreläsning i implicit derivering innan det är dags för sängen även för mig. Drygt att behöva plugga på kvällarna men har man två kramgoa små grabbar så räcker inte tiden till, fast vi bägge är hemma.

Nu bakar jag ihop två viktiga händelser i ett inlägg.
Vi kan börja med det roliga som är att Josef idag fick besöka logopeden på lasarettet. Hon gjorde en lite bedömning av talutvecklingen där Josef fick berätta om och plocka fram olika djur och bilder. De skulle placeras över/under, berättas vilka färger de hade, räkna dem och med ett fiskespö lägga rätt kort på rätt plats. Jag tror ändå att han tyckte det var rätt roligt. Sen så pratade jag och logopeden lite om talutvecklingen och vad vi kan jobba vidare med hemma och på förskolan. Kontentan var att han ligger lite efter sina jämnåriga i uttalet men det var inget att oroa sig för än. Vi ska träffas om ca 6 mån igen när han hunnit bli 4 och ha en uppföljning då. Trött blev han dock för han somnade i kundvagnen när han och pappa var på affären och handlade.

Medan jag och Josef var hos logopeden så besökte lillebror och pappa akuten för att kolla upp Melvins ihålliga feber och slemhosta. Jag pratade på morgonen med läkaren vår som rekommenderade oss att åka in och göra en lungröntgen.
Resultatet blev att vi nu är inlagda i isoleringsrum på barnavdelningen och måste mest troligen stanna över natten. På grund av strålhygienen (melvin har utsatts för mycket strålning tidigare vilket är bra om man kan undvika på små barn) så valde de istället att först försöka lösa upp slemmet genom att han får andas in någon typ av syrgas. Mer febernedsättande har han också fått och tar nu en tupplur i sängen. Eftersom ryggraden trycker på lungorna så vill vi undvika att massa slem kommer ner och att han får en infektion. Bättre att vara försiktig så därför stannar vi här.

Som pausunderhållning igår kväll så hade vi en liten rockkonsert med en blivande trummis.