Efter mitt misslyckade försök med 5:2 dieten för någon vecka sedan så har jag fått ett litet ryck igen att försöka bli mer hälsosam.

Få mitt huvud vid lunch idag höll på att explodera av alla matematiska formler så gick jag ut på en promenad. Hälsotidningen fick jag gratis som ett prova på ex då de hoppas att jag ska börja prenumerera. Den var rätt peppande faktiskt.
När jag hämtat barnen på förskolan så åkte vi och handlade. Jag passade på att fylla upp frukfatet med lite godsaker.
Jag lyckades hålla mig från att köpa godis och enbart lite nötter slank ner. Denna blandning som ni ser nedan kanske inte är den nyttigaste men den var helt himmelskt god!

Josef var så trött idag och somnade praktiskt taget vid matbordet. Men medan storebror sov på soffan så hjälpte Melvin till med disken.

Jag har inte varit extremt upptagen i helgen utan bara trött på att blogga.
Ett litet livstecken kan jag dock ge ifrån mig och berätta att jag de senaste dagarna pluggat mycket, varit på 30-års fest (där det bjöds på hjortrontårta och älghjärta), piffat i Melvins rum, ätit gott med släkten och självklart lekt massor med barnen.
Nu är det söndag kväll men på något sätt så känns det ganska så skönt att det är måndag imorgon. 🙂

Ett telefonsamtal där man uttrycker några vänliga ord kan betyda mycket för en medmänniska och idag fick jag erfara något riktigt olustigt när jag skulle göra ett sådant samtal.

Det hela börjar egentligen för fyra år sedan då jag i mitt dåvarande arbete var på ett kundbesök hemma hos en äldre man som hade funderingar på att flytta. Det var en väldigt öppenhjärtig man och på något konstigt vis så kom vi varandra nära. Historierna han berättade berörde mig och jag minns så väl att när jag kom tillbaka till kontoret så utbrast jag i gråt. Mina kolleger blev helt förskräckta men lugnade sig snabbt när de fick höra min berättelse.

Efter detta möte så har jag hört av mig till denna farbror ca 1 gång per år för att se hur han har det. Det har alltid varit väldigt uppskattat och givande för oss bägge skulle jag tro. När jag avslutade min anställning på Fastighetsbyrån så har jag vid ett flertal tillfällen efter detta fått hälsningar framförda från gamla kolleger men har aldrig fått tummen ur att ringa upp och säga hej.

Idag så var jag och hälsade på mina forna kolleger och tänkte att idag är dagen som jag ska slå en signal. När jag sätter mig i bilen och ringer numret jag fått så får jag indikationer på att numret inte längre är i bruk. När jag väl bestämt mig för att ta tag i en sak så vill jag gärna få det gjort och därför så ringer jag till boendet där jag vet att ha bor. Efter att förklarat för boendechefen vilket ärende jag ringt i och vilken relation jag har till mannen så får jag till min bestörtning reda på att han alldeles nyligen avlidit.

Åh nej, jag var för sent ute! Fy vilken olustig känsla och jag blev uppriktigt sagt lite ledsen över att jag inte han säga hej då. Även om detta var en person som inte stod mig speciellt nära så dök ändå tanken upp då och då på att man borde höra av sig. Nu så var jag dock försent ute och det bara med två-tre  veckor.

Du hade då levt ett långt och rikt liv och nu äntligen så får du träffa din älskade och saknade fru igen.

Du var en härlig gubbe Henrik Avander och får det nog bra dit du än kommit! Att leva i 98 år är stort och jag vet att du sedan länge var redo att lämna denna jord, men personligen så hade det varit roligt att få överraska dig med en tårta på 100 års dagen.

Vila i frid!

(däremot fick jag tag på min andra lilla gubbe som levde och mår bra) =)

Gårdagen höll vi oss hemma allihop och tog det lugn och Josef var feberfri hela dagen. Så när vi satt vid frukostbordet nu på morgonen och jag tittade på Melvin så ser jag att han inte ser så pigg ut. Fram med termometern och den visade 39,2. Suck!

Josef gick vi och lämnade på förskolan ändå (efter att ha pratat med personalen) och sen snabbt hem till soffan igen. Melvin har legat på soffan och sovit och jag har försökt räkna matte. Det ät riktigt svårt tycket jag och tror bestämt att några grå hårstrån kommer börja växa ut.

Nu är kl 12 och febern som sjönk av alvedonet är nu uppe i 39,9 igen. Han ligger gott och sover i min famn men så fort jag läger ner han börjar tårarna komma. Vi får helt enkelt sitta i soffan resten av dagen 😉

På eftermiddagen så ringde förskolan och sa att Josef kändes varm. När jag kom dit så hade han slocknat och termometern visade 38,4. Suck!

Så det blir inte att åka till Umeå imorgon utan vi får hålla oss hemma. Ska dock försöka ringa läkaren och se om han kan prata.