Mycket går att göra när man har Josef hemma men att ställa mig och måla skulle jag inte göra eftersom jag vet att det är någon som gärna skulle vilja hjälpa till. Nu så verkar det då som att konflikten är löst och det blir ingen strejk imorgon. Förskolan skulle nämligen inte ha öppet för 15 timmars barnen vid en strejk. Nu så är Josef glad som får leka med sina kompisar och jag är glad som får måla det sista på väggen. Att även kommunal fick igenom stora delar av sina krav känns också bra.

Idag så var Josef med farfar en stund medan Melvin sov och jag målade. Sen så har vi krattat, gungat, sett film och nu sist kvällsbadat. Melvin har nu blivit så stor att han kan sitta med Josef i baljan medan jag tvättar av mig. Skönt att slippa ta allt i omgångar utan nu blir vi alla rena samtidigt.

Ikväll när barnen somnat så blir det till att plocka fram skolböckerna. Vill så gärna bli klar med detta nu…

Det är över 10 år sedan som vi bodde i samma stad och vi har varit flera hundra mil ifrån varandra de senaste åren. Ändå så är det som att man tar vid där man avslutade senast. Vi är inte två finniga 16-åringar längre som älskar att festa men vi har ändå lika roligt ihop. Utbildningar, barn och resor är stora livsförändrande händelser men du kommer alltid ha kvar dina rötter från förr.

Jag har fyra nära vänner från min barndom som jag fortfarande har regelbunden kontakt med och även om vi periodvis kan vara dåliga på att höras vid så vet jag att de alltid kommer att finnas där.

Det började med en bråkig morgon när Josef vägrade sätta på sig galonbyxorna. Tillslut så gav jag upp och vi åkte till förskolan ändå. Inne på förskolan så fick han två alternativ. 1: ta på sig overallen eller 2: ta på sig galonbyxorna. Inget dög och vi bråkade i 15 min innan jag tillslut tog på han dem med våld. Då skulle ungen hem! Han skulle absolut inte vara på förskolan och tårarna bara rann. Jag släpade ut han till fröknarna så att han själv fick berätta att han skulle vara med mamma idag. En nöjd kille gick sedan till bilen och satte sig.
Det är första gången som han totalvägrat och min enda plan för dagen var att gå till öppna förskolan så jag tänkte att dit kan han ju gärna få följa med.

Församlingshemmet är i samma byggnad och idag så hade de våfflor till försäljning vilket var perfekt eftersom jag då slapp tänka på lunch.

På ca 1 1/2 år så har jag lyckats fylla mobilens minne. Drygt 3000 bilder och 30 videoklipp rymdes, men nu så är det stopp.

Jag sitter och tittar igenom allt för att se vad jag kan radera men har kommit fram till att jag inte vill plocka bort vidare mycket. Alla små bilder har ett minne och det är ofantligt roligt att se hur tjock jag var för ett år sedan eller de allra första bilderna på Melvin som togs. Jag måste helt enkelt försöks spara ner allt på en hårddisk innan jag raderar.

I snitt så har jag tagit 5,5 bilder per dag vilket visar på hur kär jag är i min mobil eller att jag är lat som inte orkar plocka fram den riktiga kameran. Hur som helst så älskar jag dagens teknik för detta hade inte varit möjligt för 15 år sedan med min tegelstens Motorola..