Allt här i värden är inte så lätt att förstå för en 4-åring, eller är det kanske det? Denna söta kille var vi och hälsade på igår när han plötsligt säger till mig;

”Melvin har inga armar!” Nej det har han inte, svarar jag.

”När kommer Melvins armar att växa ut?” De kommer aldrig att växa ut svarar jag då.

”Varför då?” För att han hade inga när han föddes.

”OK” Och så springer han glatt därifrån och leker.

Det här är inte första och definitivt inte sista gången som jag kommer att få höra dessa frågor. Jag har absolut inget emot att svara på dem utan mycket hellre det än att föräldrarna försöker tysta sina barn. Jag har alltid tyckt och tycker att man ska vara ärlig mot barn. Sen så tycker jag kanske inte att man behöver delge dem alla små detaljer när det kommer till ämnen som brott och sexualitet för de kommer de att lära sig så småningom ändå.

För tillfället så brottas jag med mig själv om jag är för öppenhjärtig eller inte? Som exempel så berättade killen som jag bokade resan av idag att de hade fått en dotter två dagar innan Melvin kom och att de var på BB samtidigt som oss. Jag har inget minne av denna man, men det är inte mycket i övrigt som jag minns från denna dag så det kanske inte är så konstigt. Det som jag brottas med är att jag hela tiden måste berätta för alla jag möter att Melvin saknar armar. Varför är det så viktigt att berätta? Killen framför mig såg bara en otroligt söt liten kille som skrattade åt han och han tänkte säkert på sin dotter där hemma och inte att killen inte har några armar.

Jag har prövat att också vara tyst och inte säga något till obekanta människor men även det känns fel. Jag är stolt över mitt barn och skäms inte för han. Folk ser väll att han sakar armar och om de har några frågor så ställ dem gärna precis som ovanstående 4-åring gjorde.

Nu säger jag emot mig själv och svamlar känner jag, men jag är lite kluven. Det kommer nog att reda ut sig så småningom och varje möte kanske får se lite olika ut beroende på vem jag har framför mig.