Tvååring tvingas flytta hundra mil

Tvååring tvingas flytta hundra mil | Nyheter | Aftonbladet.

Jag blir så illa berörd när jag läser ovanstående artikel som finns på Aftonbladets hemsida.

Den handlar om fosterhemsproblematiken som vi har i detta land och att det är våra barn som får ta den stora smällen. Denna tvååriga flicka blev placerad i fosterhem när hon var 7 månader gammal och har vad jag kan läsa mig till fått växa upp i en trygg och kärleksfull familj. Nu så har kommunen beslutat att hon ska flytta tillbaka till sin hemort där biologiska mamman bor. Hon ska få bo i samma fosterfamilj som sin halvbror.

Det som upprör mig mest är hur kommunen tänkte för 1 1/2 år sedan när de beslutade att separera på syskonen och sätta dem i olika familjer? Idag så har denna lilla flicka hunnit rota sig och bygga en trygghet hos sina nya föräldrar. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att få stora psykiska problem på grund utav detta.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om någon kom och tog våran Josef ifrån oss. Hade jag inte haft Melvin så hade jag inte haft mycket kvar att leva för.

Min farmor och farfar var på 50 och 60-talet ett akut jourhem för barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Jag har hört många fina berättelser om dessa barn men även hur jobbigt det var att lämna ifrån sig dem. Farmor visste dock att detta enbart var under en begränsad tid tills kommunen hittat ett familjehem till barnen men de hade ingen aning om hur lång tid det kunde ta.

Jag beundrar verkligen alla dessa människor som ställer upp när det inte finns någon annan utväg och ger alla dessa barn den kärlek som de behöver.

Jag har själv erfarenhet av hur svårt det är att hitta familjer till barn som behöver akut hjälp. För ganska precis två år sedan när Josef bara var tre månader så blev jag uppringd av en tjänsteman. Han hade ett akut problem: fyra barn hade blivit tvångsflyttade från dem biologiska mamman och befann sig på Arlanda. Han hade ordnat boende åt tre av barnen men visste inte vad han skulle göra av det fjärde. Det han frågade mig var om jag om tre timmar kunde åka till flygplatsen och hämta detta barn och låta det bo hos oss tills han löst situationen. Jag blev extremt chockad och sa att jag var tvungen att resonera med min sambo förs. Jag älskar verkligen barn men som nybliven mamma så har jag ingen erfarenhet av 4-åringar och jag hade ju ingen aning om vad hon varit med om. Vårt gemensamma beslut blev att tacka nej med hänsyn till barnets bästa.

En dag senare så ringde jag upp för att höra hur det gått och lyckligtvis så hade dem familjen som skulle ta de tre övriga barnen även tagit det fjärde.

Det som upprör mig i detta fall är hur man ens kan fundera på att separera syskon från varandra? Det är väll trauma nog att skiljas från sina föräldrar.

Så här ser verkligheten ut i Sverige idag! Kommunerna kämpar för att hitta bra fosterhem men utbudet är inte stort. Det behövs fler familjer som ställer upp men det är nog sannerligen inte lätt att rekrytera familjer när man får läsa om baksidan och det dåliga resonemang som förs.